Den avskyvärda medelklassen
Många av stekarna som hänger kring Stureplan, de med backslicks och flickvänner som trippar runt med Prada och Guzzi-väskor, bratsen som åker till Båstad och Visby på sommaren och beställer skumpa som de sprutar ner de övriga festdeltagarna med; De är inte överklass. Majoriteten av de är nyrika uppkomlingar, medelklasskids som skäms över sitt ursprung och sina roots och desperat försöker kammoflera den för den aktade och föraktade överklassen vars värld de till vilket pris som helst vill ta del av. (Ibland går det bra, ibland resulterar det bara i saggiga lungor, pajade bukspottskörtlar och skavsår på knäna.)
I likhet med rika borgare som skrev in sej på skolor för adliga back in the days och sedan klädde sig liiite för flott och liiite för exklusivt för att visa att de minsan var lika fina som de adliga, är stora delar av Stureplansfolket medelklasspeople som försöker leka överklass. Den riktiga överklassen; de med marinblått blod i sina ådror och adliga anor åtta generationer bakåt är upptagna med rävjakt och golf och de skulle aldrig ens drömma om att, till exempel, delta i så kallade champangeregn på Troppan, för dem är det "otänkbart att människor med kultur, bakgrund och utbildning skulle bete sig på det där besynnerliga viset" (citatet är taget från tidigare nämnda bok). Överklassen behöver inte bevisa att de är överklass. Alla vet vilka de är. Alla vet att de har pengar. Alla vet var de hör hemma.
Medelklassen däremot är ett identitetslöst släkte vilka består av fucking nobodys som är livrädda för att misstas för arbetarklass ("underklass") och droppar repliker som "jag borde verkligen ha pengar på mitt konto, jag har faktiskt 20 000 kr i kredit, men jag kan ju ha överkasserat det" då de handlar mat för att understryka att de inte är några fattiga jävla bidragsparasiter (det värsta utav det värsta).
Medelklassen föraktar människor som är bidragsberoende mer än de föraktar nazister och USA´s utrikespolitik och skriver upprörda inlägg i diverse blogg-gästböcker (främst i Katrin Schulmans) om hur sjuuuukt det är i det här kommunistlandet där "rika människor som sliter hårt ska betala en massa skatt för att de lata ska kunna chilla och köra mercha". De anser att de rika är en mycket utsatt grupp som far illa (på ett sätt som vi arbetare inte ens kan föreställa oss) i ett land med socialdemokratiskt styre där underklassen har "privilegier" såsom a-kassa, bostadsbidrag och socialbidrag (det är ju medelklassen som måste betala för det!) och röstade därför blått i det senaste valet och tycker att Maud Olofssons förslag om att förbjuda att facket vidtar stridsåtgärder är ett "mycket klokt förslag" för då kan de fortsätta driva sina pyttesmå loserföretag där de anställda får arbeta för 20 kr/ timmen utan att några "huliganer" bråkar om att de borde teckna kollektivavtal och dylikt (jag hittar tre syftningsfel i den här meningen, hur många hittar ni?). Även om medelklassen ser ner på den "bidragssnyltande underklassen" och tycker att de borde skärpa till sig och börja försörja sig själva istället för att låta staten agera Suger Daddy har de inget till övers för de arbeten som "underklassen" faktiskt utför. Överklassen har respekt för de som förvärvsarbetar inom till exempel äldrevården "det är ett hederligt sätt att tjäna pengar" resonerar de (även detta citat är taget från Susanna Popovas bok), medelklassen menar att "Det är bara fööör tragiskt med folk som är typ 40 och jobbar inom äldrevården, liksom... Värsta sunkiga jobbet, kul att gå runt som en medelålders loser, vadå hade de inga ambitioner alls när de var unga eller?" säger de och ser det som ett misslyckande att inte ha "blivit något".
Att "bli något" är mycket viktigt för medelklassen. Överklassen föds som vinnare och är redan "något", arbetarna är stolta över sin klasstillhörighet och anser det ärofyllt och fint arbeta som svetsare och sjuksköterska. Medelklassen däremot, det klassidentitetslösa mittemellan-släktet är fyllda av mindervärdeskomplex inför överklassen och att ta ett jobb som till exempel vårdbiträde är "otänkbart" och under deras värdighet, så för att eliminera risken att bli ett kommunalanställt vårdbiträde (det värsta utav det värsta) skaffar de sig "ordentliga utbildningar" inom ämnena juridik och ekonomi och då de är färdiga med sina studier har de blivit lika sympatiska som Katrin Schulman och lika intressanta som Karolina Lassbo.
När medelklassmänniskorna är fattiga är de sossar, men då de blir lyxlirare förvandlas de undantagslöst till empatiskt störda moderater som hatar samhällets alla "tärande", vilka de måste betala skatt för. Man skulle kunna likställa medelklassen med töntar i high school-filmer; De ogillar hejaklacksbrudarna och fotbollskillarna för att de får dem att känna sig underlägsna, men egentligen så vill de inget hellre än hänga med dem och då de upptas till den populära och coola klicken bryter de med sina nördvänner omgående och ser ner på dem. Människorna som tillhör medelklassen är med andra ord ett ryggradslöst folk som saknar både moral och stolthet, ett gäng lismande horor som slickar uppåt och sparkar neråt och förtrycker oss arbetare med sitt medelklass-normativa tänkande vilken genomsyrar all media. Därför mina vänner, är medelklassen mycket mer avskyvärd är överklassen.
Typ så här resonerar man innan man skriver bloggar som är på gränsen (BlondinBellaBloggen nr 2, den näst sista)
Min vän tittar på dataskärmen, på vilken BlondinBellas blogg finns.
-Vad söt hon är. Och vilket fint hår hon har! utropar min vän glatt då jag visar honom BlondinBellas blogg.
-Jag vet, säger jag bistert. Och hon har en egen lägenhet på Kungsholmen, extrajobbar på en juristfirma, är hårmodell för Loreal. Och det är bara en bråkdel av vad som finns i hennes fantastiska liv.
-Oj! säger Vännen imponerat, läser några rader i hennes blogg och konstaterar att hon är ju jätteduktig
Jag förklarar för Vännen att det inte är meningen att han skall sitta där vid datorn och dyrka henne som något himla fan, utan att han i likhet med mig skall hata henne, för allt som hon är, och allt som inte vi är. Det är meningen att man skall hata folk som på olika vis har det bättre än man själv har det. Det är helt i sin ordning.
-Det är väl onödigt? säger Vännen.
-Nej, det är helt jättenödvändigt. Jag skall skriva en blogg om hur mycket jag hatar henne.
-Det är ju elakt, säger Vännen.
-Ähh, va faan. Det ligger i människans natur att hata folk som de på olika vis känner att de är överlägsna dem själva. Fula hatar snygga. Arbetarklass hatar överklass. Jobb-anställda hatar sina chefer och så vidare.
-Det är elakt ändå. Hur skulle du känna om någon skrev en blogg om hur mycket hon eller han hatade dig?
-Jag hade blivit glad.
-Glad?
-Ja. Det är människor med makt och inflytande som är hatade. Att öppet hata en annan människa är att erkänna att den människan har inflytande på ens liv. Och det är ju nästan en komplimang.
-En komplimang?
-Typ. Jag menar; Har du tänkt på vilka som hatar och vilka som är hatade?
-Alltså; Det är ju inte så att det är två homogena människogrupper, precis.
-Nej, det såklart. Men de människor som vi hatar är många gånger människor som på något vis har makt över oss.
-Jaha?
-Ja. Makt. Och inverkan på våra liv, på ett eller annat sätt.
-Jo; Det kan nog stämma. Folk har problem med auktoriteter.
-Precis. Folk hatar politiker. Skolbarn hatar lärare. Alla som inte är poliser hatar poliser.
-Man hatar liksom uppåt?
-Så skulle man väl kunna uttrycka det. De underlägsna hatar de överlägsna. Men hur ofta är det tvärtom?
-Inte så ofta. Eller kanske ibland... Men deras hat är sällan lika starkt.
-Irakierna hatar Bush. Men Busch hatar inte irakierna. Han tycker snarare att de är lite besvärliga för att de inte vill dansa efter hans pipa.
-Alla hatar USA.
-Ja, och varför?
-För att USA är värsta världsmakten.
-Du ser. Men ett land som Ukraina hatar ingen.
-Nej
-Man hatar Bush, men inte Leila K. Henne är det synd om. Vilket tragiskt levnadsöde, vilken tragisk människa säger de.
-Jo?
-Alltså; Leila K får dissa Bush public, men Bush får inte dissa Leila K offentligt. Hade Bush sagt att på BBC att Leila K är en tjackhora hade hon stuckit en kanyl med knark i stora kroppspulsådern och legat däckad i två veckor. Hade Leila K sagt att Bush är en massmördare (vilket är mycket värre, men ändå helt sant) hade Bush bara sagt; Så du hatar mig? Säg någon som inte gör det. Jag är Leila K, BlondinBella är Bush, nu tänker jag skriva en blogg om Bush.
-Du tycker inte är lite väl magstarkt att likställa henne med Bush?
-Meeeh! Har du aspberger eller? Det är en metafor!
-Men ändå.
-Okej då. Leila K skall dissa Göran Persson. Göran är okej. Han är gullig, men lite självgod.
-Jag tycker i alla fall det är taskigt att skriva en hatblogg.
-Taskigt hit och taskigt dit. Hon kommer i alla fall inte bry sig. Tror du Göran bryr sig om vad Leila K tycker?
-Nej, visserligen inte. Men jag tycker i alla fall det är taskigt.
-Är det taskigt mot någon så är det mot mig. Jag kommer framstå som värsta bittra kärringen?
-Jaa.
-Men det bjuder jag på. Hur avundsjuka utvecklas till hat är intressant. Och skriver man om sånt skall man utgå ifrån sig själv, annars blir det så jävla menlöst. Palla med någon himla Carola Häggkvist som predikar om att alla är unika på sitt sätt, och avundsjuka och hat är bara destruktivt. Alla vet att det är destruktivt och dåligt. Klart som fan att det är. Men nu är det som så att vi människor är småsinta, onda småförbrytare och jag tycker det är det är så jävla krystat med alla som låtsas vara Jesus. Att vara avundsjuk och hata är mänskligt. Det är dags att vara lite mänsklig.
-Och det är du genom att skriva en blogg om hur mycket du hatar BlondinBella?
-Att vara avundsjuk och bitter är så himla fel. Jag tycker att jag är modig som öppet bloggar om min avundsjuka och bitterhet. Det är att visa sårbarhet.
-Du försöker bara rättfärdiga något som du egentligen vet är fel! ERKÄNN!
-........
-Och förresten; Hatar? Är inte det att ta i?
-Jo. Men en hatblogg är mycket mer dynamisk än en ogillar-för-att-hon-har-men-inte-jag-har-men-egentligen-på-riktigt-när-jag-tänker-efter-har-jag-inget-emot-alls-blogg. För övrigt; Om hon är smart och inte helt saknar förmåga att läsa mellan raderna så kommer hon ta bloggen som en komplimang.
-En jävligt kryptiskt uttryckt komplimang.
-Det är de med power man hatar. BlondinBella har power.
-Men du hatar ju inte henne.
-Nä.
-Bara idag när du känner dig som Leila K.
-Ja, bara idag när jag känner... Jag känner mig inte som Leila K!
-Det är dynamiskt att säga att man känner sig som Leila K?
-Ja, det har du ju rätt i. Det är dynamiken man vill åt.
-Men Göran Persson... Det är inte en helt klockr...
-Men käften! Spelar roll! Ebba von Sydow säger vi då
-Ebba von Sydow säger vi
-Leila K vs Ebba von Sydow. Jag kan inte se något jättefel med det. Dissar man Ebba vill man vara Ebba. Big deal."
-Jaja. Skriv en blogg du. Men jag tycker inte om det.
Summering
Jag skrev en blogg om BlondinBella. Bella länkade min blogg från sin. Jag fick tusen besökare. Bella-fansen hatar mig. Bella-hatarna älskar mig. Någon är förvirrad:
"emh? vaddå fattar noll. Skriver du snälla saker om henne eller dåliga saker?
men om du skriver snälla saker om henne så DRA ÅT HELVETE, BELLA ÄR EN FUCKING SLYNA"
Någon har förstått saker och ting:
"Jag gillade inlägget, det var bra skrivet. Det kändes mer som ett känsloutbrott, att du bara behövde skriva av dig. Andra som är äldre än du skulle nog skratta åt dig och säga att du har hela livet framför dig. Shit, det kan tära som fan på en om man ska jämföra med andra hela tiden. Det är klart att man blir avundsjuk på folk, det blir jag jämt. Men jag tänker också ofta att folk säkert blir det på mig med. Det är inte så bra heller att bli avundsjuk på nån via en blogg. Men som du sa så hatar du inte henne som person, det fattar väl alla hoppas jag? Det var bara så du kände, bilden av hennes liv kastat rakt i ansiktet på dig utan jobb på väg hem i regnet. Det är väl inte så jätte konstigt egentligen att du kände så. Ganska harmlöst egentligen. Tror hon tål det,blondinbella..."
I alla fall. Situationen kräver en uppföljare. Det är bara så. Bloggen är fortfarande under uppbyggnad men går under arbetsnamnet "Angående avundsrelaterat hat eller Bloggen om BlondinBella del 2"
Orange city
Det ser ut som en utrikeskorrispondent bloggar här när jag har Orange city som stilmall, tycker jag. Jag gillar det.
Den utlovade metabloggen om BlondinBella (typ) DEL 1
En natt när jag planlöst och lite förstrött surfar runt bland bloggarna på bloggportalen uppenbarar hon sig för mig; BlondinBella. Isabella Löwengrip (som hon egentligen heter) är sexton år. På hennes blogg får vi veta att hon går på Jensen Gymnasium N. Bor i en egen lägenhet på Kungsholmen. Sitter i styrelsen för MUF Norrmalm. Är ordförande för MSU Jensen Norra. Fikar & shoppar kring Stureplan. Är hårmodell för Loreal och extrajobbar på en juristfirma. Bland annat. Trotts sin unga ålder har hon redan hunnit bli en jetset-donna som hänger på coola klubbar i London med söta fransmän och hennes liv verkar vara ett enda långt avsnitt av Sex and the city (exklusive de vulgära inslagen, hennes sexliv vet vi bloggläsare ingenting om).
BlondinBella är en bloggsuperstar; Hennes blogg överöses av kommentarer från tonåriga beundrare och beundrarinnor som skriver att hon är snygg, att de vill vara som hon, att de vill ha hennes liv. De älskar hennes blogg, de läser den varje dag. Hon har till och med stalkers som skickar sms till henne med antydningar om att de vet vart hon befinner sig, fotograferar henne i smyg på tunnelbanan och skriver på hennes blogg så ofta att de blir åtsagda att lämna stackars Bella ifred.
Det regnar när jag går hem från arbetsförmedlingen. Det finns inga sommarjobb där jag bor. Diverse telemarketingföretag behöver folk, men säljprojekten startar bara någon vecka innan jag börjar skolan, och vilka företag som vill ha fast anställd personal som kan jobba heltid är intresserade av att anställa en person som bara kan jobba en vecka? Nej, just det. Mina odds är med andra ord inte särskilt goda. Det enda stället som jag skulle kunna tänkas få jobb hos är hos (nu blev det en fruktansvärt ful meningsuppbyggnad) Malmixx Projekt AB som reklamutdelare. Att vara 22 år och jobba som reklamutdelare känns verkligen jättebra. Det är ett roligt jobb. Givande. Stimulerande. Man gör en insats för mänskligheten och gör världen till en lite bättre plats att leva på. De människor som känner att de har ett personligt ansvar, att det de gör faktiskt spelar roll, de som sätter etik och moral i första rum, de som föraktar USA och deras äckliga marknadskrafter och skriker "Död åt kapitalismen!" på första maj-demonstrationer; Det är de som förser oss med den viktiga reklamen. Ja; Det finns en stor yrkesstolthet i att vara reklamutdelare. Ungefär likvärdig med att vara jultidningsförsäljare när man är 40. Eller att samla burkar och petflaskor på gatufester.
Sådana här, och liknande tankar far genom mitt huvud när jag i regnet (nej, jag koketterar inte, det regnade, jag svär!) vandrar mot min 20 kvadrat stora lägenhet. När jag anländer till min lyxiga lya (med tillhörande fuktfläckar i badrumstaket och mögel som ryker när man spolar vatten på det i min veckogamla disksamling) går jag in och sätter mej vid datorn på min lilla säng. Jag går in på http://blondinbella.blogg.se/ och känner att jag hatar henne. JÄVLAJÄVLA STUREPLANS*piip* tänker jag och ägnar hela dagen åt att hata henne.
Egentligen saknar mitt hat någon egentlig grund; BlondinBella är en ganska oförarglig person; Hon skriver om sitt liv, om vad hon gör om dagarna, i stort sätt. Hon har inte gjort mig någonting, och ingenting av det som går att läsa på hennes blogg tyder på att hon är en osympatisk person. Mitt hat är med andra ord omotiverat och onödigt och jag är fullt medveten om att det är jätteomoget av mig att känna som jag gör, men jag kan inte hjälpa det:
Hon är 16 år, har hela långa livet framför sig, är stureplans-perfektionen personifierad, fulländad och skitrik. Jag är 22 år, min bästa tid är förbi, är defekt som randomvald person från Gummo eller Gitarrmongot, Fucked for life och fattig som Camilla Henemark. Det är svårt för mig att inte hata henne då. Jag har drabbats av den så kallade ?Svenska avundsjukan?, vilket känns mycket olustigt.
Jag har alltid föraktat människor som avfärdat hat som avundsjuka ("Du är bara avundsjuk" säger dom och känner sig smarta) och betraktat dem som lite lätt förståndshandikappade.
BlondinBella är 16 år, jag är 22; Ändå känner jag mig underlägsen henne på ett sätt som i mångt och mycket påminner om hur jag brukade känna mig i förhållande till mina snyggare och häftigare skolkamrater på högstadiet. Det borde verkligen inte vara så.
När en vän till mig kommer hem till mig efter jobbet tvingar jag honom att läsa Bellas blogg;"Kolla det här" säger jag med samma syrliga bitterhet i rösten som man kan höra hos förtidspensionerade, medelålders kvinnor som jobbat inom äldrevården i hela sitt liv. Min vän tittar på bloggen och säger... Jaa? Vad säger min vän?
Meningen innehåller fem ord, meningens första ord är "vad" och meningens sista bokstav är "r". Den som gissar rätt kommer jag tillägna en hyllningsblogg och hausa till skyarna med raplyrics så feta att Pst/Q framstår som ett Obs-barn (fan, nu tog jag mig vatten över huvudet, raplyrics så feta att... Fonky Fresh framstår som ett Obs-barn!).
*Fortsättning följer
Nu är jag lite nervös
Jag har ju inget emot BlondinBella. Jag är bara bitter över att hon är rik och har ett mycket roligare liv än vad hade när jag var 16. Det är inte så att jag tycker att alla tonårsbarn skall vara olyckliga bara för att jag var det när jag var det.
...jag tycker bara att man kan hålla det glada på en normal nivå och att istället för att några få får vara jätteglada, skall det glada fördelas jämt så att alla blir ungefär lika glada... Nu är det ju så att de glada är värsta lyckliga och de ledsna är helt Henrik Berggren-deppiga. Och de ledsna blir bara fler och fler och de få glada blir bara gladare och gladare. Jag tycker inte det är rätt.
för övrigt... äh, det var inget.
